Jag utsätter mig själv för smärta genom att sitta här, sitta här på min gamla sida av sängen och veta att de va just min plats en gång i tiden. Det fyllda nattbordet som nu står tomt, Tobis bädd som låg precis nedanför sängen och Gordons bur som stog precis nedanför fönstret, men nu är allt borta. Känns så hemskt att veta att det verkligen va sådär de såg ut. Nu är allt bara borta, ingenting finns kvar. Det gör verkligen så ont så vet inte vart jag ska ta vägen. Det är bara inse fakta att det kommer aldrig bli som förut, och att allt är mitt fel. Glad är jag att det är bara jag som har den smärtan, jag vill ha det här för mig själv. Ingen ska få lida som jag.