Jag ska inte ljuga, inte dölja heller faktiskt. Men jag tänker på dig ofta, jämt faktiskt, jag tänker på dagen jag visste att du fanns och dagen du försvann.
Måste erkänna att de va verkligen inte lätt dom där 2 veckorna, jag har aldrig mått så dåligt faktiskt. Men ändå kämpade jag, kämpade för att ändra mig. För att tåla smärtan, men smärtan va för stark.

Jag tänker mycket på dagen jag visste att du fanns, vilken chock, vilken lycka. Känslan av att inte veta vad man ska tänka var stor, du var verkligen ett mirakel. Mitt lilla mirakel, och jag måste erkänna att jag saknar dig mycket, även fast jag inte vet vem du va så va du en del av mig.

Jag är ledsen, förlåt & jag saknar dig !