Har suttit och funderat väldigt mycket nu så de kändes som att de va dags att skriva av sig igen eftersom de va ett tag sen nu. Kanske det jag har funderat över har även ni funderat på någon gång.

 

Livet är ju som sagt väldigt kort, men ändå sitter man här och hoppas på att det roliga och att dina drömmar kommer till dig. Nu dom senaste veckorna har inte varit lätt, faktiskt så har de inte ens vart lätt att sitta här hemma heller och bara funderat. Fast det kanske är såna här dagar man behöver för att verkligen ta tag i sitt liv.

jag känner mig faktiskt helt värdelös nu för tiden, man märker hur lite man har att få ut ur livet och vilka vänner man har.

Jag har kommit fram till hur många vänner jag förlorat, hur mycket man förlorat från det förflutna. Så nu sitter man ju här och är helt ensam, typ ingen som hör av sig för att hitta på något eller fråga hur man mår. Det största problemet är nog att verkligen höra av sig. Jag har några helt underbara vänner som än idag håller mig kvar för den jag blivit på sistonde. Vilket jag håller väldigt hårt, men vad hände med alla andra ?

Dom som försvann när man verkligen behövde dom, dom som stod där och verkligen lovade att dom fanns i eld och vatten. Dom har bara försvunnit, på bara en blink.

 

Jag kan väll erkänna att jag inte vart den bästa på att höra av mig, men det jag behövt är tid. Sen när jag hör av mig så duger det inte. Utan dom har släppt greppet.

Genom den här upplevelsen så har jag märkt vilka som är mina sanna vänner, dom som stöttar, dom som hör av sig vad som än hänt.

Det är även dom jag lägger min energi på från och med nu.

Ingen annan ska behöva drass med mig om dom inte vill, så jag håller i dom jag har istället för att försöka hålla dom som inte vill vara kvar. Och inte heller dom som utnyttjar de dom vill ha från mig, vilket är väldigt lätt att göra för att jag är för snäll mot människor.

 

Jag har även märkt vilka vändningar livet verkligen kan göra från första dagen till den andra, igår kanske jag va lycklig och idag känner jag mig bara ensam och värdelös. Men livet blir väll som man gör de till, jag sitter här ute där jag inte kommer ifrån fören jag har en bil eller pengar, vilket jag inte har något av.

Jag saknar det där sociala livet man hade under skolans tid, man träffade människor varje dag. Nu blir man ju lycklig om man ser någon annan förutom sin familj. För dom är dom ända jag ser var dag.

Jag har helt ärligt aldrig kännt mig så ensam som jag kännt mig nu senaste veckan.

 

Det jag mest funderat över är nog hur jävla rädd jag är för kärleken egentligen, klarar inte ens av att ha sex längre. Ingenting inom kärlek eller närhet på det sättet frestar mig längre. Jag börjar bli rädd för mig själv snart, jag som alltid älskat närhet, kärlek och sex. Nu är allt bara borta, kan verkligen en rädsla göra så mycket mot en människa ? Det är nog rädslan som gör allt det här mot mig nu, därför jag känner mig ensam och lämnad av alla. Det måste vara rädslan, det kan inte vara något annat. Jag har blivit rädd för mig själv, utan tvekan.

Och det kommer ta död på mig.

 

over and out.